Knys nya liv

Kärlek är ju känsligt. Vad är kärlek? Är det den känsla man har för den man ligger med eller är den man har för alla de människor man tycker om?

Jag är inte den som ska ge er svar på frågorna jag just ställde, men jag ska ge er min syn på vad kärlek är.

Rubriken säger min första kärlek, men jag har faktiskt ingen aning om vad/vem min första kärlek var.

Den senaste tiden har kärlek diskuterats ganska mycket i min umgängeskrets och vi har kommit fram till att kärlek är något som förändras med tiden. Kärlek är inte bara en kemisk reaktion i kroppen, utan en känsla, ett ögonblick, rätt ställe vid rätt tid, en massa oförutsägbara lyckliga händelser. Om man frågar mig.

Klychan säger att man "faller" in i kärleken. Och så kan det ju kännas. Speciellt när man är så där trippa-på-tå-förälskad-och-sockervadd.

Men om vi börjar med kärleken jag hyser till mina vänner. Den kärleken är en känsla av samhörighet, trygghet, stöttning, ja well ni vet. Socialt sammanhang helt enkelt. Jag hyser kärlek till min vän på ett sätt som en flock gör. Jag är beroende av vänner för att känna mening i livet, och därför skyddar jag mina vänner. Det här är en instinkt snarare än någonting annat.

Kärleken jag hyser till min familj är en kärlek som bygger på respekt. En auktoritär kärlek som inte är mindre värd för det (jag vet nog hur negativt laddat ordet "auktoritär" är). Med auktoritär kärlek menar jag en kärlek till något som är större än en själv. En respekt som grundas i vilket engagemang personerna i familjen lagt ner på att skydda mig. Oavsett om det är syskon, föräldrar eller morföräldrar. Ingen har så mycket respekt från mig som min mamma har. Respektkärleken är en mycket varm och fri kärlek. Ska vara i alla fall. I familjen kan man vara precis hur sårbar som helst. Den kärleken är mycket, mycket speciell.

Sen har vi den där normen om tvåsamhet och kärlek vid första ögonkastet som jag, oromantisk som jag är, ifrågasätter mer och mer för varje år som går. Jag tror inte på att jag skulle kunna leva ihop med en och samma människa för resten av mitt liv. Jag tror inte att jag skulle kunna leva ihop med en annan människa. Punkt. Jag tycker om att vara ensam, gillar inte att ha folk omkring mig hela tiden. Det är egentligen inte förrän nu som jag verkligen börjat uppskatta det. Men jag har också alltid haft i bakhuvudet att det är dåligt att vara ensam.

DET ÄR DET INTE!

Om man nu skulle välja en person som man ska leva med resten av sitt liv, på vilka grunder blir det just den personen? Vissa kommer med teorier om kemiska reaktioner, hormoner, etc medan andra kommer med förklaringar om att "Man bara vet" eller som tidigare nämnt "kärlek vid första ögonkastet".

Jag kan sträcka mig så långt att det självklart har att göra med hormoner och den fysiska biten vilken människa man attraheras av, men let´s face att det där med kärlek vid första ögonkastet det är någonting som man bara vet hur man gör när man är tonåring och inte vet om man är kåt eller kissnödig.

Ju äldre man blir desto mindre faller man in i kärleken och snarare kliver in och väljer den tror jag. Vad menar jag med väljer kärleken? Ja alltså hur många gånger kan man egentligen ramla ner för trappen innan man fattar att man ska GÅ ner för den istället för att försöka hoppa? Ju äldre man blir desto mindre vill man slösa sin tid. Istället för att handlöst kasta sig in i ett förhållande med en person vars kemiska sammansättning får det vibrera i hela kroppen så kanske man snarare väljer en person som inte har ögon som man kan drunkna i, men som har egenskaper, moral och etik som faktiskt passar ens situation och ger en fördelaktig "affär"? Oromantiskt? Ja väldigt, men inte helt osannolikt. Notera att detta också betyder att personen man i så fall väljer ska vara någon man tycker om. Det handlar inte om arrangerade giftermål med någon som man aldrig någonsin träffat, nej nej. Det handlar bara om att väga för och nackdelar och om att tänka efter före man agerar. Den kärlek som kan uppstå när det finns en sådan konsensus mellan två människor är i så fall den tvåsamhet jag tror på.

Men jag tror inte riktigt på tvåsamheten som sagt.

Och nu fick jag chans att sprida mitt budskap ;)

ANNARS tycker jag att man alltid ska sprida kärlek, och med det menar jag att man ska vårda sina relationer och göra allt för att personen bakom relationen är lycklig och mår bra. Detta kan man göra genom diverse handlingar, kramar, pussar, fina ord eller en handhållning. Fina ord är min favorit och ju mer fina ord man säger om sina nära desto bättre mår man också själv. :)

Och en främling är en vän du inte känner. Klyschigt men sant!