Knys nya liv

Ni känner mig som KnY Signorelli många av er, men det är ju faktiskt inte rätt någonstans. Så här kommer det alla ni som tror att det är så jag heter.
Mitt namn är Joy Elisabeth Lundevall och jag är född och uppvuxen i Eskilstuna som ligger ca 12 mil utanför Stockholm.
På mälarsjukhusets BB föddes jag något för tidigt, i sätes så jag fick sitta i en skena som rätade ut mina ben, av min mamma Anne som i dåläget var 28 jordsnurr. Min mamma beskriver den 20:e maj 1988 som den bästa dagen i hennes liv. Efter det var det mestadels jag och min mamma. Min far var med en del i början men han hade att göra på annat håll och efter att jag fyllt typ 5-6 år såg jag honom mest inte alls vilket självklart gjorde mig väldigt ledsen. 
Mamma och jag började vårat lilla liv på gränsgatan där vi hade en kanin som var ond och efter det gillar jag inte kaniner oavsett hur söta de är. När jag var ca 3 år flyttade vi till Slagsta där jag fick börja på ett nytt dagis som min mormor var företsåndare på. Bortskämd much?
Min mormor och morfar hade en betydande del i min uppväxt eftersom jag mer eller mindre bodde hos dem på halvtid då min mamma jobbade mycket som servitris på en miljon olika restauranger. Det gjorde mig inget och jag älskar min mamma ändå för jag vet att hon gjorde det absolut bästa hon kunde för att jag skulle ha det bra. Och det hade jag ju det hemma hos mormor och morfar.

Min älskade, älskade mamma:




Morfar lärde mig tälja och mormor gjorde tappra försök till att lära mig sticka och sånt där annat tjejjigt men all in vain.
Morfars favoritskämt, både då och idag, är att säga att mormor gått på bio när jag frågar var hon är.
Mormor tycker om att sjunga för mig för att hon vet att jag sagt sen jag var liten att hon inte får för hon sjunger så illa ^^

På Edlingevägens förskola hände mycket roligt och innan jag visste ordet av hade jag börjat på sexårs på Slagstaskolan och var på väg mot första klass.
Vi var några stycken som gått tillsammans på dagis som hamnade i samma klass och det är ju alltid skönt. Jag till och med minns att jag tyckte att första klass var JÄTTEROLIGT och att jag älskade vår fröken Katarina, men inte hennes blindtarm Annika som uppenbarligen inte visste hur man skulle handskas med barn och det visste vi allihopa i klassen.
Någonstans här började det gå fel med min diet, jag växte om alla andra barnen och i 3-4:an var jag flera huvuden längre än allihopa och vägde säkert flera gånger deras vikt. Självklart tyckte de äldre klasserna att det var superkul att retas med mig. I 3:an fick jag även min mens.
När jag hade börjat 5:an hade jag slagits med nästan varenda unge på skolgården och fått minst hälften att antingen gråta eller blöda. Inga större skador skedda dock och det mesta våldet hade varit för att antingen försvara mig själv eller försvara andra. 5:an och 6:an var tråkiga år, jag var redan 173 lång och vägde över 100 pannor.
Lågstadiet tog slut och vi som vägrade flytta över till bråkskolan Årby tog oss mot Torshälla och Edvardslundskolan istället där jag träffade min nemesis och syster Bella:



Högstadiet blev lättare, med en liten skola och en respekt bland eleverna som inte handlade om rädsla av att få stryk av mig, samt lärdomen om att använda ord istället för nävar gjorde att jag kunde acceptera mitt öde. Självklart har jag redan bantat typ hundra gånger by the time I was 14. 
Högstadietiden gick alldeles för snabbt och snart stod man där med kassa betyg och skulle välja ett gymnasieprogram. Jag valde hantverk - bagare/konditor men ändrade mig efter fyra veckor och krävde att få byta till media.

Självklart fick jag som jag ville.

Gymnasietiden präglades av en hel del supande och en massa räkmackor som jag glatt gled vidare på (det är för övrigt the story of my life, jag har ett helt liv av räkmackor bakom mig). 
Några japanska och psykologi kurser senare var det dags för mig att ta studenten varav jag för första gången provade cambridge och tappade för första gången tillräckligt mycket vikt för att känna att jag är nöjd med mig själv. 

20 kg lättare på studenten:



Efter studenten fortsatte jag jobba på skogaholms pack, vantrivdes som fan och bytte från industrin till vården och började jobba med autistiska barn. Hoppade från det till träningsskola och från det till särskola där jag fick mitt första riktiga jobb på Rinmansgymnasiet som elevassistent våren/sommaren 2008. Strax därefter började jag jobba inom psykiatrin på akutpsykiatriska avdelning 19 på Mälarsjukhuset där jag är kvar än idag.

Några tråkiga encounters inom vuxenförvaltningen för eskilstuna kommun gjorde mig svag i mitt arbete men nu är jag starkare än någonsin och snart färdigutbildad undersköterska och när jag står där med mitt eget företag och tjänar mer än mina gamla chefer kommer det kännas som att jag äntligen får spotta dem i ansiktet.


Andra saker som kan vara kul att veta om mig är att jag spelar piano, klarinett (till viss del) och tv-spel. Jag är en av, vad jag vill tro är, ganska få nördiga tjejer. Jag förtär ogärna alkohol i stora mängder men en rödvinsfylla tackar jag aldrig nej till. Jag pratar ibland förvånande mycket japanska (förvånande lite då jag faktiskt läst japanska). 


Men pappa då?
Ja men pappa då? Vad hände med honom egentligen?
Jo så här var den bittra sanningen. Min pappa var 17 år äldre än min mamma när de träffades och när jag blev till hade min pappa redan en fru och 4 barn som vi vet. 2 av dessa barn var hans frus barn. De andra två hade i sin tur varsin egen mamma. Och så jag med min mamma. 
Mamma bestämde sig för att behålla mig och sa till pappa att han fick göra som han ville. 
När jag var liten träffades vi då och då, men det blev ju aldrig far/dotter förhållande, men han var ändå min pappa.
År 1999 var sista gången jag träffade min pappa och då hade min mamma ringt och mer eller mindre tvingat honom till att träffa mig för jag och min mor var i huvudstaden där han bodde.

2 år senare fick mamma höra från en gemensam bekant till henne och pappa att pappa gått bort i cancer ett år tidigare.
Jag brydde mig först inte alls.
Sen blev jag arg.
Hur kan han tro att han har rätt till att bara gå och dö så där? Utan att tala om att det skulle hända.
För att det skulle hända, det visste han redan när vi träffades -99.
Alla frågor som jag ville ställa. 
Nej usch så arg jag blev.
När min arghet släppt bestämde jag mig för att ta kontakt med mina syskon.
Det är en historia i sig, men nu kan jag känna att jag vet vem min pappa var, hur han var och vad för slags pappa jag kunde ha haft, på både gott och ont.

Nu har jag en annan pappa. En bra pappa som stöttar och älskar mig.
Mammas nya man.
Min nya pappa.