Knys nya liv

Jag har varit lite seg, men ändå produktiv. Läkarbesöket gick bra, men eftersom jag är så svårstucken fick hon sticka mig i ovansidan av handen istället. Det brukar inte vara några större problem. Visst det brukar kännas lite mer under sticket och sen kanske vara lite mer ömt eftersom det är tunnare hud (det brukar vara mer smärtsamt efter 15 stick och gröpningar i varje arm) men nu har jag ont. Och handen är svullen som tusan. Jag funderar på om jag borde vara orolig? Någon som vet? Var ju en vanlig blodtappning för prov liksom?

När jag och Matilda sprungit på staden i några timmar och fikat lite och sedan kommit hit och kjedjerökt lite och hon gått hem så fick jag huvudvärk. Så det blev soffläge. Höll på att glömma äta middag. 
Medan jag legat här och försökt värma mig och bota min huvudvärk, utan en massa piller som min mage ändå inte mår bra av, har jag kliat mig och till min förtjusning ser jag att mina fina Cambridge-utslag, som jag kallar dem, har kommit. Det brukar oftast betyda att jag kommit in i ketos iaf så det är ju positivt, men det är ju helt klart irriterande när man har både huvudvärk och galet ont i handen. 
Så nu är det lite synd om mig.

Efter läkarbesöket idag har jag känt mig väldigt hoppfull. Det känns som att allt kommer bli bra för mig och för min L. Det känns som att det bara kan komma bra saker nu när vi båda gått igenom så mycket dåligt på varsitt håll. Det känns som att allting rättas till. Vi blir friska på något sätt. 
Jag vill bli frisk från min fetma, SO BAD! Min sjukdom. Just nu finns bara skola, mitt mål och L i huvudet på mig. Ja och så delar det ju rum med vänner och familj men det är ändå de tre stora sakerna som jag drömmer om och som hela tiden finns i bakhuvudet.
Inatt drömde jag mardrömmar om att jag fick tillbaka de där HEMSKA utslagen jag fick i våras (det är alltså inte dem jag har fått nu) och jag vaknade i tron om att drömmen var sann. Jag är rädd för dem. Men samtidigt stressar jag inte över dem. Jag mår inte dåligt längre. Jag har helat mig själv. 
Jag skulle ha haft min sista session med min psykolog idag, men jag orkade inte. Det kändes bara som helt fel dag. Så jag har reflekterat över hur det kommer kännas att inte ha honom. Jag har gått hos honom i nästan ett år och han och L är de som fått mig att lära känna mig själv. Men jag tror jag kom fram till att det går bra nu. Att jag inte behöver stödhjulen som han tillhandahåller mig längre. Jag tror jag vet vad jag ska göra och hur jag ska hantera svåra situationer och känslor. Jag ger mer utlopp för mina känslor nu. I små doser snarare än stora hinkar som förut. Don´t get me wrong jag har alltid varit en sån som säger vad jag tycker, men sånt som är allra viktigast och gör mig mest illa det pratar jag inte om. Jag har fortfarande svårt. När mamma vill prata om sånt som är jobbigt för mig blir jag arg, men jag brukar ganska snabbt be om ursäkt för mitt dåliga humör och skylla på trötthet. Ibland är jag ärlig och säger att det är jobbigt att prata om saker. Men oavsett tror jag att hon vet att det är därför jag reagerar som jag gör. 
Jag drömmer också mardrömmar om min relation och hur jag blir arg, oftast minns jag inte vad jag var arg över när jag vaknar, men jag vet att jag alltid har anledningar. Det handlar inte om oprovocerade vredesutbrott. 

Jag vet att man kan tro att jag är en sån där hippie som älskar alla tills de bevisat att det inte finns något att älska. Men sanningen är att jag är en ganska svår person som dömer människor.
När jag går på Ica och ska handla en chokladkaka är jag helsäker på att människorna runt omkring mig tänker "usch ska tjockisen köpa sånt? inte konstigt att hon är tjock!" men sen brukar jag avfärda det med att "nej, människor tänker inte så" men jag kommer på mig själv med att bli äcklad av tjocka människor som handlar godis, äter på snabbmatsrestauranger osv.. Och tänka precis så. Jag dömer väldigt mycket efter utseende och första intrycket. Vissa människor får jag en dålig känsla av utan någon egentligen anledning, men det känns bara fel, och då kommer vi aldrig bli vänner, ens bekanta. En kompis kompis kanske. Jag kommer le och vara trevlig, skoja vid tillställningar men jag kommer alltid känna ett sort och ärligt hat.

Dessutom är jag fruktansvärt avundsjuk. FRUKTANSVÄRT! Jag har ett litet men underliggande hat mot alla människor som har något som jag vill ha, eller tar något som är "mitt" när det inte passar mig. Detta kan alltså vara en kompis. Jag blir ofta irriterad och arg på mina vänner när de "dissar" mig för att de redan har planerat någon med någon annan. Speciellt om det är någon med "dåliga vibbar". 

Matilda och jag brukar säga att det är okej att göra fel så länge man vet hur man gör rätt. Det tycker jag är rätt.

Jag använder mig av härskartekniker, både medvetet och omedvetet, det är en dålig egenskap, men jag vet om att jag gör det. 
Men jag vet inte hur man gör rätt när man äter och lever på ett sunt sätt, därför är det inte okej att jag gör fel. 

Min fotograflärare sa, när jag ville göra mer konstnärliga verk än de uppgifter vi blivit tilldelade, att: "Du kan inte bryta mot reglerna förrän du har tillämpat dem på ett korrekt sätt". Och det är så sant. Man kan inte göra ett fel till ett rätt förrän man har lärt sig hur man gör rätt. 

Jag lämnar er med de kunskapsorden.

Snart ska jag sova. Och förlåt att det blev så långt. Men jag tycker det är vettigt. Om än rörigt, men sån är jag. Vettig men rörig.

Må gott, och gör rätt!