Här är min sjukdom:
Man kan inte säga till mig, och på så sätt lova mig, att det kommer att bli på ett sätt när det inte blir så. Frustrationen i mig när det inte blir som jag planerat är näst intill outhärdlig. Varför förstår de inte det?! Hur kan de lova att ett mail ska komma idag där det står om min sena ansökan till sociologin och så kommer det inte?! Jag har väntat i onödan och irritationen och ångesten är total.
Det krävs väldigt mycket av mig för att hålla ihop mig nu och då klarar jag inte att ha huvudet någon annanstans. Jag tror det var det jag försökte med när utslagen kom.
Inte nog med att jag måste hålla ihop mig så måste jag plugga också, och försöka hålla huvudet straight med vad det är som händer nu. Jag måste få veta imorgon om jag kommer in annars står jag inför ett löjligt jobbigt val! Och jag kan inte bara sitta och vänta på svaret imorgon utan jag kommer sitta och utveckla magsår medan jag letar efter empirisk validitet i boken följt av några fler begrepp.
Allting irriterar och snart kommer L hit och jag VILL verkligen inte ta ut det på honom. Jag vill INTE vara sur och grinig på honom ikväll eller ligga och gråta i hans knä för att ingenting blir som jag vill att det ska även fast det är just precis det jag orkar.
Här är min sjukdom, mitt innersta, som jag bråkar med hela tiden. Det som jag inte lyckas få bukt med. Det som skapar hat inom mig. Och det som jag inte vet hur jag ska handskas med för det blir bara kaos inom mig.
Jag har ingen diagnos. Men jag behöver ingen. Oftast lyckas jag hålla ihop mig. Men ibland sprutar det ut, paniken alltså.
Min värld förvrids när jag det jag förväntat mig inte sker, och jag känner inte längre igen mig och känner en oerhörd osäkerhet och en knivskarp panikkänsla.
Det krävs väldigt mycket av mig för att hålla ihop mig nu och då klarar jag inte att ha huvudet någon annanstans. Jag tror det var det jag försökte med när utslagen kom.
Inte nog med att jag måste hålla ihop mig så måste jag plugga också, och försöka hålla huvudet straight med vad det är som händer nu. Jag måste få veta imorgon om jag kommer in annars står jag inför ett löjligt jobbigt val! Och jag kan inte bara sitta och vänta på svaret imorgon utan jag kommer sitta och utveckla magsår medan jag letar efter empirisk validitet i boken följt av några fler begrepp.
Allting irriterar och snart kommer L hit och jag VILL verkligen inte ta ut det på honom. Jag vill INTE vara sur och grinig på honom ikväll eller ligga och gråta i hans knä för att ingenting blir som jag vill att det ska även fast det är just precis det jag orkar.
Här är min sjukdom, mitt innersta, som jag bråkar med hela tiden. Det som jag inte lyckas få bukt med. Det som skapar hat inom mig. Och det som jag inte vet hur jag ska handskas med för det blir bara kaos inom mig.
Jag har ingen diagnos. Men jag behöver ingen. Oftast lyckas jag hålla ihop mig. Men ibland sprutar det ut, paniken alltså.
Min värld förvrids när jag det jag förväntat mig inte sker, och jag känner inte längre igen mig och känner en oerhörd osäkerhet och en knivskarp panikkänsla.
L kan... han kan hålla i mig då vet jag var jag är.
Mamma kunde också...
Men jag kan bara hålla ihop mig.
Och tränga in de oresonliga tankarna.
Det var lite om mig. Så säg mig, hur mår du idag?
Kommentarer
Postat av: matilda
DET ÄR OKEJ!
Postat av: emma
det är förjävligt med ovisshet. det är så mycket som hänger på så lite idag, och blir det inte som man tänkt är det nästan omöjligt att kunna bestämma sig på nytt. jag avundas de som klarar av allt galant utan större svårigheter idag. det är få förunnat. du är inte ensam, det måste du veta. och att gråta är inte fel, det är något man måste göra ibland. var glad att du kan det åtminståne! sedan jag började med min medicin får jag kämpa med att känna alls, och gråta är ett ännu större moment. jag behöver gråta, men kan inte... så var glad för att du kan, för det är en skön ventil att släppa på stressen ifrån.
Trackback
