Du och jag.

Är det en sån kväll igen. Du hatar mig och jag hatar dig. Vi skriker inte på varandra och säger ingenting. Jag stirrar på glöden på ciggaretten och leker irriterat med min läpp piercing medan du vill vara varsomhelst men inte här och det är den enda känslan vi delar. Ändå stannar vi båda kvar vid läppar med hål och ciggaretter som glöder och säger att vi hatar livet, inte varandra.
Bådas våra ögon talar om för oss att vi inte har något att säga, ändå rör sig våra läppar och vi har en diskussion om något vettigt som säkert rör våra jobb eller sociala sammanhang eller varför inte politik, men då är det inte konstigt att vi hatar varandra. Men vi lyssnar inte. Om någon minut har vi glömt vad den andre sagt och vi fokuserar återigen på nikotinet. Och jag leker med min piercing. Irriterat.
Du funderar på varför du kom hit och jag på varför jag är hemma och varför jag inte är hemma i ett annat land.
Vi rör vid varandra. Håller handen och allt men allt är halvhjärtat och med en liten suck från varje fingerspets.
Vi har båda glömt den kittlande känsla som ligger djupt begraven i våra bröst som i desperation blivit en klösande, rivande känsla av något som vi inte vet vad det är, för vi har glömt. Mitt kittlande i ditt bröst, och ditt i mitt.



Ibland sitter vi vid mitt köksbord och ger tillbaka på mina grannar. I flera timmar som känns som minuter sitter vi och studerar furubordets linjer som färgas svarta av askan som missar askfatet. Vi färgar vår avföring grön och våra spyor rosa med glitter och skratt som vi egentligen inte förstår. Vi talar om känslor som om vi båda vore öppna böcker men sitter sedan med hemligheter vi tar med oss i graven och påstår ändå att vi känner varandra. Vi irriterar oss på varandra, ibland i smyg och ibland helt öppet. Vi kallar oss allmänbildade för att vi vet saker som vi borde veta och smarta för att vi kan saker som ingen annan kan.. eller som alla kan egentligen men inte kommit på än och på så sätt håller vi oss ovanför ytan av människor som inte är som vi, för det är skillnad.
Vi är inga änglar vars vingar växte ut lite sent men kanske en nyare, bättre form av människa trots att vi är håriga? Vi påpekar andras dumhet, din dumhet och min dumhet men säger att det är skillnad, det är inte samma sak. På så sätt har vi ursäktat oss från världen, biktat oss hos någon som är lika dålig själv och vi är nöjda med det. Vänner talar om när man har en snorkråka som syns. 



Kommentarer
Postat av: matilda

en sakta tår rinner likt en ensam diamant ner från mitt blanka öga

2010-01-28 @ 23:55:04
URL: http://pellerina.blogg.se/
Postat av: Sandra

Tragiskt, magiskt? Jag är mållös!

2010-01-29 @ 00:16:45
URL: http://www.ssnadra.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0