Knys nya liv

Jag började fundera på vem som skulle hitta mig om jag någon gång skulle få för mig att vilja avsluta något. Dock kommer ju inte det hända, jag har lite för mycket på gång i mitt lilla huvud hela tiden, men OM! Vem skulle jag skriva på msn till? Skulle jag sms:a någon? Skulle någon ta mig på allvar? Tänk om jag inte tagit min kompis på allvar. 
När hon skrev att hon satt med piller i handen och jag kände att jag var tvungen att kissa innan jag gick fick jag ångest. Jag har ångest fortfarande. Tänk: om jag inte hade behövt kissa hade hon kanske inte hunnit ta pillerna överhuvudtaget. Tänk om den som ska hitta mig måste bajsa innan? Det tar ju mycket längre tid.

Jag har fortfarande ångest över det. Jag borde inte ha det med tanke på att hon lever och mår löjligt bra.

Sen är jag ego, men det är faktiskt INGEN som har frågat mig hur jag mår efter allt det här. Förstår inte människor att sånt här är jättejobbigt för den som är med? Den stress och adrenalinkick man får när man förstår att en människas liv hänger på hur man hanterar situationen just i detta nu och alla tankar som hinner forsa förbi i huvudet på en när man inte vet exakt vad man ska göra, de är så oerhörda att när man väl sansat sig och situationen är lugn så faller all den ångest och all den stress som man borde ha känt under den här adrenalinkicken på en som ett berg. Man funderar och undrar om man kunde ha gjort något på ett annorlunda sätt och man blir arg på personen som överhuvudtaget utsatt en för denna situation.

Man blir arg på alla dem som är inblandade i det hela för dom förstår inte, de var inte där. Och de går runt med ett smile på sitt face och jag kan bara tänka: "Tänk vad dåligt du hade mått om jag inte hade räddat livet på din tjej när hon försökte ta livet av sig för att du hade gjort slut... då hade du inte sett så glad ut!" Det låter hemskt, men tänk vad mycket skuld jag hade haft på mig om jag inte gjort det. Men frågan är om skulden eller ångesten är värst. Jag tror inte det hade varit mitt fel om jag inte hade räddat livet på henne. Det hade inte varit min skuld om jag inte varit där. 
Jag ångrar förstås ingenting det är inte det jag säger. Men bara de som vet vet och förstår det som händer i mitt huvud just nu. Varför jag känner mig gråtfärdig för minsta lilla och varför jag är arg. För ni förstår inte. Ni som sitter och lyssnar på min hjältehistoria, ni förstår inte vad det var som hände. Ni nickar och tycker det är hemskt, hemskt men hemskt bra att jag var där.

Som ni förstår kära läsare så är det inte mycket kur just nu. Soffan är en bra plats och jag stannar nog där. Restem av kvällen. Imorgon är det banken som gäller. 
Tänk kort och lev just nu.

Jonathan Glover skriver i sin bok Causing death and saving lives så här:

"The moral question for the person contemplating suicide is simply whether his being dead would be a better state of affairs for himself and others or a worse one. (..) But for other people contemplating intervention to prevent a suicide, the matter is more complicated. They have to ask the same question about whether the death would on the whole be a good or a bad thing. But, if they decide it would be a bad thing, they also must ask the further question, whether it would be right for them to intervene. This will seem not to be a seperate question only to someone who thinks that we are allways entitled to interfere in other people´s lives where they would otherwise do something wrong.
The question of intervention can take various forms. Are we entitled to use our powers of persuasion in an attempt to stop someone killing himself? If our persuasion fails, or we have no opportunity to use it, may we then use coercion? If we can use som coercion, how far may we go? (...) If someone arrives in hospital after suicide attempt, should doctors make efforts to revive him? 
These questions are related to others not involving suicide: to what extent ought there to be persuasion, social pressure or legislation of a paternalist kind, to try to stop people risking their lives? These questions arise about matters such as seat belts in cars, drugs, smoking, obesity, dangerous sports or safety standards in houses."

Jag måste sluta ta livet av mig själv med min fetma.