Uppdatering!
Ursäkta det uteblivna uppdaterandet.
Ligger här i min soffa och förösker må bättre. Nu är det på väg åt rätt håll i alla fall. Igår hade jag massor med feber och jag tror att det var sista rycket. Idag känns huvudet inte riktigt lika tungt men jag känner mig fortfarande inte riktigt hundra procent. Blir att vila idag också och så sakta sakta komma tillbaka imorgon.
Igår lämnade jag in provet som man måste göra för att få bli konsulent assistent. Diana, min konsulent, var imponerad över att jag gjort det på bara en dag ^^ Men jag antar att jag är lite nitisk som mormor sa när jag berättade för henne.
På tisdag ska provvet vara rättat och klart och näästa tisdag hoppas jag på att åka till arboga för första gången.
Diana hade en kund när jag var och lämnade in provet, febrig och dan, och medan hon gav informationen till kunden så frågade hon mig om råd och jag fick göra instick om vad jag tyckte och ge tips på hur man t.ex undviker förstoppning ^^ Det kändes liksom så på riktigt då :) Det ska bli mycket roligt att jobba med Diana och det verkar som att hon tycker att det ska bli kul att jobba med mig också. Hon verkar liksom tro på mig och det känns tryggt ^^
Innan jag åkte och lämnade provet fick jag ett litet sammanbrott. Det liksom slog mig hur nära mina drömmar och mål jag är, och vad det är jag gett mig in på att göra. Som ettt knytnävsslag i magen. "tänk om jag ger felaktiga råd, tänk om jag inte alls klarar det här, tänk om de inte gillar mig, tänk om jag inte är trovärdig, tänk om jag inte tappat tillräckligt med vikt för att vara en god förebild, tänk om, tänk om, tänk om" och innan jag visste ordet av det satt jag och storgrät i min soffa med provet i handen och ville absolut inte vara med längre och var nästan redo att ge upp eftersom det kändes svårt.
10 min senare satt jag med Diana i telefon och berättade att jag var klar med provet och att jag skulle komma och lämna det strax. BIT IHOP ekade i huvudet på mig och vetskapen om att man aldrig når sina mål utan att försöka blev ved för elden i mina ögon. Jag är taggad, klart jag är rädd för det är första gången jag gör något sånt här, men taggad. Jag brukar vara bra på att kasta mig in i saker som jag inte har någon aning om hur man gör. Den här gången kastar jag mig in i någonting som jag faktiskt kan! Det kan inte bli fel!
Nåja jag ser kanske inte så jävla pepp ut just nu, men vänta bara till förkylningen är borta. Då jävlar! Nästa vecka ska det diskuteras och filas och undersökas. Samt pluggas. Måste bli av med den här jävla undersköterske utbildningen någon gång också ^^
Må gott!
Ligger här i min soffa och förösker må bättre. Nu är det på väg åt rätt håll i alla fall. Igår hade jag massor med feber och jag tror att det var sista rycket. Idag känns huvudet inte riktigt lika tungt men jag känner mig fortfarande inte riktigt hundra procent. Blir att vila idag också och så sakta sakta komma tillbaka imorgon.
Igår lämnade jag in provet som man måste göra för att få bli konsulent assistent. Diana, min konsulent, var imponerad över att jag gjort det på bara en dag ^^ Men jag antar att jag är lite nitisk som mormor sa när jag berättade för henne.
På tisdag ska provvet vara rättat och klart och näästa tisdag hoppas jag på att åka till arboga för första gången.
Diana hade en kund när jag var och lämnade in provet, febrig och dan, och medan hon gav informationen till kunden så frågade hon mig om råd och jag fick göra instick om vad jag tyckte och ge tips på hur man t.ex undviker förstoppning ^^ Det kändes liksom så på riktigt då :) Det ska bli mycket roligt att jobba med Diana och det verkar som att hon tycker att det ska bli kul att jobba med mig också. Hon verkar liksom tro på mig och det känns tryggt ^^
Innan jag åkte och lämnade provet fick jag ett litet sammanbrott. Det liksom slog mig hur nära mina drömmar och mål jag är, och vad det är jag gett mig in på att göra. Som ettt knytnävsslag i magen. "tänk om jag ger felaktiga råd, tänk om jag inte alls klarar det här, tänk om de inte gillar mig, tänk om jag inte är trovärdig, tänk om jag inte tappat tillräckligt med vikt för att vara en god förebild, tänk om, tänk om, tänk om" och innan jag visste ordet av det satt jag och storgrät i min soffa med provet i handen och ville absolut inte vara med längre och var nästan redo att ge upp eftersom det kändes svårt.
10 min senare satt jag med Diana i telefon och berättade att jag var klar med provet och att jag skulle komma och lämna det strax. BIT IHOP ekade i huvudet på mig och vetskapen om att man aldrig når sina mål utan att försöka blev ved för elden i mina ögon. Jag är taggad, klart jag är rädd för det är första gången jag gör något sånt här, men taggad. Jag brukar vara bra på att kasta mig in i saker som jag inte har någon aning om hur man gör. Den här gången kastar jag mig in i någonting som jag faktiskt kan! Det kan inte bli fel!
Nåja jag ser kanske inte så jävla pepp ut just nu, men vänta bara till förkylningen är borta. Då jävlar! Nästa vecka ska det diskuteras och filas och undersökas. Samt pluggas. Måste bli av med den här jävla undersköterske utbildningen någon gång också ^^
Må gott!
Kommentarer
Trackback
