Skräckblandad förtjusning

Panik... panik och stressvågor... och ångest. Japp det var exakt vad kämde igår när jag får reda på att betalningen för mitt startpaket till att bli Cambridgerådgivare åker in idag. Jag får mitt första paket troligen den här veckan. Jag måste starta upp mitt företag när som helst. 

Jag ska ha Flen, Malmköping, Strängnäs och Arboga. Jag måste lära mig bokföring, jag måste lära mig allting vad det innebär att vara rådgivare, jag ska kunna ha mina egna föreläsningar, jag ska... jag måste... jag behöver..
Inte nog med det har jag ingen aning om hur sommaren ser ut för min del, jobba eller plugga? Får jag göra det ens? Har jag några csn-veckor kvar? Hinner jag jobba, jobba, träna och hinna med mig själv också? Plugga, jobba, träna och hinna med mig själv hinner jag, det vet jag.

Förstår ni vad det innebär att betalningen åker in idag?
Förstår ni den svarta våg som jag såg skölja över mig?
Förstår ni hur många gånger under en sekund man hinner tänka "jag kan inte.."?


Jag satt med grov ångest hela vägen till arboga, hela tiden i arboga och hela vägen från arboga och när jag kom till staden igen så ringde jag mamma och spydde ur mig allt. Mamma är bäst för hon får mig att lita på mig själv. Hon talar om för mig att jag kan och att jag faktiskt vet vad det är jag håller på med. Hon talar om för mig att det är okej att göra fel och be om hjälp om det skulle vara så att jag behöver det.
Min mamma vet vad jag behöver och jag känner mig snäppet starkare idag, men oron finns fortfarande där. Dock handlar allt om hur mycket jag är villig att satsa. Hur hårt jag kan tänka mig att jobba och vad jag är redo att offra för att få det liv som jag vill ha. I slutändan är det allt livet handlar om.

Jag är redo att offra vad som helst för mig själv och mitt välmående. Jag är redo att lida en tid för att sedan få utdelning för lidandet. Jag är redo att ta kontrollen över mitt öde och själv bestämma hur det ska sluta.





Det är som de sista 10 sekunderna på löpbandet. Det gör ont i benen, man har håll, andningen är ur all balans, det känns som att huvudet ska sprängas och sekunderna går så sakta så man tror nästan att man sprungit in i en ny dimension där tiden går mycket saktare och man vill ge upp. Sen helt plötsligt är det över och en halvtimme senare, när andningen blivit normal, när benen fått vila och man satt sig ner, minns man knappt hur jobbigt det var. Så är det. Jag har kämpat ett bra tag nu, med mig själv, med min vikt, och med mitt liv. Det känns som att jag räknar slutsekunder nu och bara måste härda ut dem också. Efteråt kommer allting vara bra.

Att ge upp är aldrig ett alternativ för mig. Jag är en av de mest ihärdiga människor jag känner. Envis som en oxe och med en "kan-själv!"-inställning som rotar sig långt ner i min barndom trycker och trycker jag till jag antingen kollapsar eller misslyckas. Jag ska använda mig av denna kunskap jag har om mig själv mot min ångest.

För kan inte jag, då lovar jag att då går det inte!!





Kommentarer
Postat av: Chrissan

Inte för att jag planerar nån CK-diet just nu, men du kan få öva på mig iaf.;)

2011-04-13 @ 21:59:30
URL: http://chrissanssvammel.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0